Jag saknar tiden med den här hästen!



Det är många hästar som försvunnit ur livet, men så är det väl.
Men den här hästen fick jag sån kontakt med, hon var bråkig och elak ibland.
Hon var ingen favorit, folk frågade hur jag kunde gilla den hästen.
Men för mig var hon bäst, jag och hon tog oss igenom lektioner och dagar tsm
trots att det ibland var omöljigt. Båda var så envisa. Det är sjukt egentligen hur
man kan ha känslor för en häst så, det är ju inte som kärleken till en människa men
iaf. Känslan då hon efter veckor av envishet och olydnad äntligen kom och satte
huvudet i famnen på mig då jag satt lutad mot boxväggen, hur hon stod helt lugnt
och stilla och bara njöt av att bli klappad. Eller känslan då vi tog oss förbi två hinder helt
felfritt, och hon såg ut att älska det lika mkt som mig. Öronen framåt och ivrig att hoppa
det som var framför henne, inte som alla vägringar och alla kämpande gånger vi haft då
vi bråkat med varandra... Kontakten med dig och ditt lilla huvud som stack up då man kom
gående i stallgången är något jag saknar. Även om jag inte hade kunnat rida dig nåmer.

Det där är kanske bara såna som håller på med hästar som fattar men dom som gör det
vet nog vad jag pratar om, att vinna någons förtroende och se resultaten.